Generation Pseudokänd

Jag gillar att skratta, en skön känsla som verkligen får blodet att flöda i dom igenkläggade ådrorna (efter alla dessa påsar chips som enl regelverk 1:1 ska intas med coca cola  vid terminalarbete) och efter att ha läst Andres Lokko’s  krönika i SVD om att Sverige stannat kvar runt 1983 gör verkligen att det svider både ironiskt och igenkännande i mungiporna.

Jag fick bekräftelse på det själv när jag av någon knepig anledning hamnade i mina gamla hemtrakter (Kramfors) och insåg att jag troligen skulle bli rånad av endera Lili & Sussie banditer eller bli överfallen av Europe Rufs  och att defacto -80 tals hårdrock fortfarande är gångbart.

För vi vilsna själar med födelseår i slutet av 60 och början av 70 talen är generationen som inte vill växa upp, lite Peter Pan syndrom där vi knyter våra Pippi Långstrump nävar mot den grå skyn och mässar ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”, samtidigt som vi plockar i oss våra krumelurpiller och uppfostrar våra barn att syns man inte finns man inte (och skapar Robinsson/Paradise Hotell individer) våra jag vill bli PseudoKändis avkommor..

Dagens tanke går till Jonas Gardells blogg på Aftonbladet, jag vill också ha brevkompisar …. skriv en rad till mig(a)niccman.se