I dag när jag vaknade så slog regnet mot rutan och himlen var grå som tagen direkt ur en mellankolisk svensk film från 60-talet.
En sån här dag är det lätt att låta tankarna vandra inåt, livet går lite på sparlåga och man är inte upptagen med att springa kring och göra allt det där som ska göras när det är vackert (grått kan vara vackert också!) väder ute, ni vet bada sola och ”slappna av”
När man var liten så var livet en oskriven bok, och hur svårt allt ändå var så fanns det nya tomma blad att fylla med nåt nytt, möjligheterna var oändliga och möjligheten att bevisa för alla och hela världen att just Jag kunde lyckas var mera regel än undantag.
Sedan blir man äldre, bladen är inte lika många längre och dom skrivna bladen med dom gånger man gått vilse eller sprungit åt fel håll är fler än dom som är fortfarande tomma, men det finns ett antal kvar och låt oss då fylla dom med nåt trevligt 
När jag var liten så tycket alla att jag pratatde för mycket, och att mitt huvud oftast låg någonstans ovanför molnen, att jag drömde mig bort.
Jag läste böcker och pratade gärna om vad som skulle ske/vad som kunde ske, alla log och skakade lätt på sina huvuden och sa,
-Det går över.
Drömmar, en vision av hur något kunde vara, ibland hur något borde vara, en skyddventil mot en omvärld som inte förstår, eller vill förstå.
När man slutar drömma, det är då man resignerar och börjar ge upp, och börjar sakta men säkert förtvina.
Jag drömmer ….. fortfarande
